EM i Vilnius 2003 var åtminstone i början ganska blåsigt med en hel del hårda landningar. Själv klarade jag mig undan att flyga på de mest blåsiga dagarna men det var det inte alla som gjorde; en observatör skadade knät så att det under resten av EM var kryckor som gällde.

Första gången jag fick flyga med landade vi i en uppförsbacke och det var en ny upplevelse för mig. Då lade sig ju nämligen korgen och ballongen direkt så någon "draggning" var det inte tala om. Jag lyckades också få markägartillstånd för landningen. Markägaren pratade naturligtvis vare sig engelska eller tyska (det var en tysk pilot) så vi fick användning för det papper som delats ut med vissa utvalda översatta meningar. Men det var en mycket trevlig markägare i alla fall, han stod ute och tittade på ballongerna och tyckte visst det var jätteroligt att en kom och landade hos honom.

Den första flygningen över Trakai var den vackraste flygningen jag någonsin varit med om. Solnedgång, slottet i Trakai (som ligger mitt i sjön) och ballongerna som reflekterades i vattnet. Som tur var hade jag kommit ihåg att ta med kameran så jag tror jag fått en hel del fina bilder. Piloten och hans dotter som var crew chief och också flög med hade dock ingen kamera så jag fick lova att skicka bilder till dem. Vi landade på samma ställe som Johannes och Peter och det var också roligt. Det var nästan den längsta konversationen med min bror dittills på hela veckan.

Vid två tillfällen har jag trott att vi skulle få en "lost marker". Första gången hade mätgruppen tagit den utan att jag fått reda på det och då blev i alla fall piloten glad. Han hade annars blivit utan resultat på hela den flygningen.

Andra gången jag hade problem med att hitta markern var efter den andra flygningen över Trakai. Det var för övrigt en mycket intressant start. Piloten eldade upp lite gräs och smälte en del av sitt hölje (nedre delen som tur var). Och eftersom det blåste så mycket på de högre höjderna slocknade brännaren hela tiden. Efter landningen susade vi iväg för att hämta den enda marken som kastades under flygningen (det blev en tävlingslandning). Men vi kunde inte hitta den i den träddunge där vi trodde den skulle vara. Då satte piloten och hans crew chief igång med att klättra i träd. Vi hittade markern efter en stund ca 30 meter därifrån.

Under den allra sista flygningen blev jag vittne till när en ballong kolliderade med en telefonledning. Ballongen och piloten klarade sig men med ledningen gick det lite sämre.

När jag nu sitter och skriver detta på ett bullrigt propellerplan på väg tillbaka till Sverige känns det nästan som när man försöker skriva färdigt sin obs-rapport i följebilen på väg tillbaka till tävlingscentrat. Jag kan bara konstatera att det är otroligt mycket trevligare att flyga ballonger.

Erika Olsson