Detta är ett utdrag ur en artikel ursprungligen publicerad i Riplinan, Chalmers Ballong Corps medlemstidning.

Full av förväntan efter att ha varit observatör på SM året innan, satte jag mig i Lilla Blå på Chalmers tidigt på torsdagsmorgonen den 31 maj. Efter en snabb incheckning på Tre Bollar började briefingen inför årets SM och kvällsflygningen. Tävlingsledaren var från Finland, hette Risto Jalava och hade hästsvans. För att undvika språkproblem skulle all kommunikation ske via en tolk. Mitt eget intryck av honom var att han var mycket bra.

Efter general briefing följde en observatörsbriefing där man i år igen lärde sig hantera en GPS. Samtliga ballonger skulle kontinuerligt sända sin position från luften, för att man skulle kunna följa dem från internet. När äntligen kvällens deltävlingsbriefing började fick jag äran att vara observatör åt John Grubbström. Det skulle visa sig bli en mycket spännande flygning.

Väl på startplatsen blev det klart att inte bara jag skulle följa med i korgen, utan även en radioreporter som skulle göra ett inslag i lokalradion. Flygningen började mycket lugnt och reportern gjorde sitt inslag från luften. Vindarna blåste dock inte som förväntat, så samtliga ballonger hade helt fel kurs. Denna flygning utgjordes av fyra deltävlingar, och de bästa resultaten någon presterade var flera km ifrån målet.

De spännande delarna av denna flygning började dock inte förrän vi kom ut över sjön Kolsnaren. John glömde sig för ett tag, och hade helt plötsligt ett kraftigt sjunk ner mot sjön. Jag var helt säker på att han skulle gå i, men han lyckades häva sjunket när det bara var någon cm kvar till vattenytan. Självklart steg vi raskt upp till ca 200-300 fots höjd. När nu John skulle byta cylinder fick han pilotlågebortfall. Vi började återigen sjunka mot vattnet. Då hans gaständare var utsliten lyckades han inte få igång någon pilotlåga, utan vi fortsatte att sjunka. John berättade lugnt för reportern och mig att nu skulle vi gå i vattnet, vilket han bad om ursäkt för, medan han fortsatte att försöka tända lågan. Lyckligtvis fick han igång lågan igen, men det var alldeles försent att förhindra "markkontakten". Då hela korgen, inklusive botten, var gjord av rotting vattenfylldes blixtsnabbt hela korgen. Reportern plockade kvickt upp sin öppna väska med bandspelare och annan utrustning som flöt omkring i midjehöjd. Lyckligtvis var ballongen varm, så vi studsade upp ur sjön nästan lika snabbt som vi åkte ner i den. Inför mikrofonen fick sedan John förklara att detta var "sådant som händer då och då när man är ute och flyger ballong". Det var helt normalt och något man fick vara beredd på.

John hade tidigare under flygningen kontinuerligt spottat för att hålla koll på vindriktningen under ballongen. Något sådant fanns det inte längre något behov av, då det strilade ner vatten från korgen under resten av flygninen. Följebilspersonalen undrade vid landningen varför markern han kastat var dyngsur. Markern var dock inte det enda som var blött. John, jag och reportern var genomblöta upp till midjan. Jag måste säga att det var en annorlunda och framförallt väldigt rolig händelse. Om reportern tyckte det var lika roligt vet jag inte men han skakade märkbart precis efter nedslaget. Om det var av kyla eller något annat kan inte jag svara på...

Björn Konijnendijk