Observatören är en tävlingsfunktionär som vid större ballongtävlingar (t.ex. svenska mästerskapen) följer med de tävlande piloterna under flygningen för att kontrollera att regler följs och för att mäta in resultat. Observatören fungerar alltså som tävlingsledningens förlängda arm och ska se till att de tävlande får rättvisa resultat.
Någon gång per år brukar hållas en observatörskurs i någon del av landet. Kursen är oftast en tvådagarskurs under en helg där man går igenom både tävlingsreglerna och hur en observatör ska arbeta. Det hela avslutas med ett prov som ger behörighet att vara observatör på SM.
För att vara observatör på internationella tävlingar ska man ha varit observatör på minst två svenska mästerskap och visat sig duktig där.
Observatörshandboken är precis som det låter en handledning för observatören. Den och gällande tävlingsregler är ett måste för varje observatör och finns att hämta här.
På medlemssidorna under Arbetsgruppen Tävling och rekord finns en lista på observatörer som varit aktiva de senaste åren.
På medlemssidorna under Arbetsgruppen Tävling och rekord finns information om observatörer vid kommande EM och VM.
I tävlingsreglerna kan man läsa följande:
"Observatören är en tävlingsfunktionär ansvarig inför observatörschefen. Observatörens uppgift är i första hand att opartiskt registrera positioner, tider, avstånd etc uppnådda under en deltävling. Observatören skall också rapportera fakta vid misstänkta regelbrott, brott mot luftfartsbestämmelser samt vid varje tillfälle då deltagare eller dennes medhjälpare visat bristande hänsyn mot markägare eller allmänhet."
De flesta flygningar brukar följa ungefär samma mönster. Det börjar alltid med en briefing där tävlingsformen för flygningen presenteras. Observatören sätter sig tillsammans med piloten som han fått sig tilldelat för flygningen och läser igenom deltävlingsinformationen och lyssnar på information från tävlingsledaren. När briefingen är klar följer observatören med sin pilot till bilen och startplatsen. Där finns ofta en hel del saker att observera, både plats och tider. Om det blir tid över kan observatören hjälpa till att få upp ballongen också.
Under flygningen, oavsett om man följer med i bilen eller ballongen, är det viktigt att följa med på kartan och notera markerkasten (återigen både tid och plats). Ibland händer det att man mäter in resultatet redan nu, men minst lika ofta åker man vidare för att titta på följande markerkast och plocka upp ballongen vid landning. Hur man mäter in resultatet beror på hur långt från målet markern hamnade. Måttband direkt till målet, stegning till målet eller om det är långt borta med GPS. Innan man kan mäta ska man också hitta markern, som inte alltid hamnar lätt synligt bredvid en väg. När allt är klart ute i fält åker man tillbaka till tävlingcentrat där observtören fyller i sin rapport och går igenom den tillsammans med piloten. När båda är nöjda skriver de under rapporten och observatören går in till debriefing och avrapporterar sina observationer.
Som observatör följer man med olika lag varje gång och har ett bra tillfälle att känna andra ballongfarare. Även om de flesta är koncentrerade under själva flygningen (även i bilen) brukar de flesta vara sociala av sig åtminstone på väg tillbaka.
På SM ska varje pilot bidra med en observatör, det vill säga leta upp en lämplig observatör och se till att observatören tar sig till tävlingen, har någonstans att bo och har lämplig utrustning. Observatören kommer aldrig att "obsa" just den piloten under det mästerskapet och inte heller någon pilot från sin klubb. Under en och samma tävling kommer heller inte observatören att obsa en och samma pilot mer än en gång.
Till de internationella tävlingarna skickar Sverige som land sin tilldelade andel observatörer och där obsar en svensk observatör aldrig svenska piloter.
Mer att läsa om livet som observatör.
Bilaga | Storlek |
---|---|
Äventyret som sjöjungfru | 82.53 kB |
Detta är ett utdrag ur en artikel ursprungligen publicerad i Riplinan, Chalmers Ballong Corps medlemstidning.
Full av förväntan efter att ha varit observatör på SM året innan, satte jag mig i Lilla Blå på Chalmers tidigt på torsdagsmorgonen den 31 maj. Efter en snabb incheckning på Tre Bollar började briefingen inför årets SM och kvällsflygningen. Tävlingsledaren var från Finland, hette Risto Jalava och hade hästsvans. För att undvika språkproblem skulle all kommunikation ske via en tolk. Mitt eget intryck av honom var att han var mycket bra.
Efter general briefing följde en observatörsbriefing där man i år igen lärde sig hantera en GPS. Samtliga ballonger skulle kontinuerligt sända sin position från luften, för att man skulle kunna följa dem från internet. När äntligen kvällens deltävlingsbriefing började fick jag äran att vara observatör åt John Grubbström. Det skulle visa sig bli en mycket spännande flygning.
Väl på startplatsen blev det klart att inte bara jag skulle följa med i korgen, utan även en radioreporter som skulle göra ett inslag i lokalradion. Flygningen började mycket lugnt och reportern gjorde sitt inslag från luften. Vindarna blåste dock inte som förväntat, så samtliga ballonger hade helt fel kurs. Denna flygning utgjordes av fyra deltävlingar, och de bästa resultaten någon presterade var flera km ifrån målet.
De spännande delarna av denna flygning började dock inte förrän vi kom ut över sjön Kolsnaren. John glömde sig för ett tag, och hade helt plötsligt ett kraftigt sjunk ner mot sjön. Jag var helt säker på att han skulle gå i, men han lyckades häva sjunket när det bara var någon cm kvar till vattenytan. Självklart steg vi raskt upp till ca 200-300 fots höjd. När nu John skulle byta cylinder fick han pilotlågebortfall. Vi började återigen sjunka mot vattnet. Då hans gaständare var utsliten lyckades han inte få igång någon pilotlåga, utan vi fortsatte att sjunka. John berättade lugnt för reportern och mig att nu skulle vi gå i vattnet, vilket han bad om ursäkt för, medan han fortsatte att försöka tända lågan. Lyckligtvis fick han igång lågan igen, men det var alldeles försent att förhindra "markkontakten". Då hela korgen, inklusive botten, var gjord av rotting vattenfylldes blixtsnabbt hela korgen. Reportern plockade kvickt upp sin öppna väska med bandspelare och annan utrustning som flöt omkring i midjehöjd. Lyckligtvis var ballongen varm, så vi studsade upp ur sjön nästan lika snabbt som vi åkte ner i den. Inför mikrofonen fick sedan John förklara att detta var "sådant som händer då och då när man är ute och flyger ballong". Det var helt normalt och något man fick vara beredd på.
John hade tidigare under flygningen kontinuerligt spottat för att hålla koll på vindriktningen under ballongen. Något sådant fanns det inte längre något behov av, då det strilade ner vatten från korgen under resten av flygninen. Följebilspersonalen undrade vid landningen varför markern han kastat var dyngsur. Markern var dock inte det enda som var blött. John, jag och reportern var genomblöta upp till midjan. Jag måste säga att det var en annorlunda och framförallt väldigt rolig händelse. Om reportern tyckte det var lika roligt vet jag inte men han skakade märkbart precis efter nedslaget. Om det var av kyla eller något annat kan inte jag svara på...
Björn Konijnendijk
EM i Vilnius 2003 var åtminstone i början ganska blåsigt med en hel del hårda landningar. Själv klarade jag mig undan att flyga på de mest blåsiga dagarna men det var det inte alla som gjorde; en observatör skadade knät så att det under resten av EM var kryckor som gällde.
Första gången jag fick flyga med landade vi i en uppförsbacke och det var en ny upplevelse för mig. Då lade sig ju nämligen korgen och ballongen direkt så någon "draggning" var det inte tala om. Jag lyckades också få markägartillstånd för landningen. Markägaren pratade naturligtvis vare sig engelska eller tyska (det var en tysk pilot) så vi fick användning för det papper som delats ut med vissa utvalda översatta meningar. Men det var en mycket trevlig markägare i alla fall, han stod ute och tittade på ballongerna och tyckte visst det var jätteroligt att en kom och landade hos honom.
Den första flygningen över Trakai var den vackraste flygningen jag någonsin varit med om. Solnedgång, slottet i Trakai (som ligger mitt i sjön) och ballongerna som reflekterades i vattnet. Som tur var hade jag kommit ihåg att ta med kameran så jag tror jag fått en hel del fina bilder. Piloten och hans dotter som var crew chief och också flög med hade dock ingen kamera så jag fick lova att skicka bilder till dem. Vi landade på samma ställe som Johannes och Peter och det var också roligt. Det var nästan den längsta konversationen med min bror dittills på hela veckan.
Vid två tillfällen har jag trott att vi skulle få en "lost marker". Första gången hade mätgruppen tagit den utan att jag fått reda på det och då blev i alla fall piloten glad. Han hade annars blivit utan resultat på hela den flygningen.
Andra gången jag hade problem med att hitta markern var efter den andra flygningen över Trakai. Det var för övrigt en mycket intressant start. Piloten eldade upp lite gräs och smälte en del av sitt hölje (nedre delen som tur var). Och eftersom det blåste så mycket på de högre höjderna slocknade brännaren hela tiden. Efter landningen susade vi iväg för att hämta den enda marken som kastades under flygningen (det blev en tävlingslandning). Men vi kunde inte hitta den i den träddunge där vi trodde den skulle vara. Då satte piloten och hans crew chief igång med att klättra i träd. Vi hittade markern efter en stund ca 30 meter därifrån.
Under den allra sista flygningen blev jag vittne till när en ballong kolliderade med en telefonledning. Ballongen och piloten klarade sig men med ledningen gick det lite sämre.
När jag nu sitter och skriver detta på ett bullrigt propellerplan på väg tillbaka till Sverige känns det nästan som när man försöker skriva färdigt sin obs-rapport i följebilen på väg tillbaka till tävlingscentrat. Jag kan bara konstatera att det är otroligt mycket trevligare att flyga ballonger.
Erika Olsson